Vingklippt ängel
Jag är arg. Och rädd. Jag förlamas av skräck när demonerna befaller mig att skära, att rena mig själv, att dricka mitt blod. Med rädslan försvinner efter blodet. Vissa dagar får jag inte äta för demonerna, vissa nätter får jag inte sova, vissa morgnar får jag inte gå upp. Det är demonerna som bestämmer och deras makt över mig är total. Jag vågar inte trosta dem, för om jag gör det lämnar dom mig inte ifred. De har en förmåga att dyka upp överallt, i drömmar, under kudden, i tv:n och i musiken. De befinner sig alltid i närheten, några steg framför mig eller bakom mig. Jag kan inte urskilja någon mening med min smärta. varje dag är en kamp. Att gå upp på morgonen, att orka måla läpparna röda och ögonlocken svarta, att skriva, att gå ut och köpa cigaretter, att vara social, att ringa ett telefonsamtal, att åka kommunalt, att försöka sova, ja allt är en kamp som krväver energi som jag inte har. Det finns inga gränser, allt är flytande, jag vet inte om jag tänker eller om det är någon annans tankar jag hör, jag kan inte avgöra vad som är vad. Det finns ingen logik. Jag vet aldrig vad som är verkligt och vad som är hallucination. Jag är snart 18 år, ung, skärpt och snygg. Jag skulle kunna gör mycket Jag skulle kunna skriva, engergera mig politiskt eller resa jorden runt med mina änglar. Men jag befinner mig på behandlingshem, jag anses behöva vård dygnet runt. Någon står i vägen för mina möjligheter. Något som splittras, trasigt och förödande. Något som tar upp hela mig och förstör mitt liv. MIn sjukdom står i vägen. jag vte inte längre hur man lever där ute. Jag vill skrika: Jag är mina drömmar! Men mina drömmar är döda. Jag lyckades inte hålla dem vid liv.
Gillar texten^^ Kommer från en bok jag har läst^^
Gillar texten^^ Kommer från en bok jag har läst^^
Kommentarer
Trackback
